Egentligen vill jag inte skriva det här, känslan av att det faktiskt är verklighet blir så konkret då. Men samtidigt måste jag få ur mig det. Min mormor mår inte bra. Min älskade mormor mår dåligt. Min mormor, min Omma.
Hela mitt liv har Omma funnits där för mig, tröstat mig, uppmuntrat mig, hjälpt mig och alltid, alltid älskat mig. Nu mår inte Omma bra och jag kan inte göra något för henne.
Jag vet inte om jag vill backa tiden eller vrida den framåt. Det enda jag vet är att nuet gör ont.
Det finns ingen i hela världen som är så vacker som min Omma. Det finns ingen som är så stark. Jag vet ingen som älskar livet och att leva mer än Omma. Den glädjen Omma brister ut i genom att bara upptäcka en ny knopp på en växt är obetalbar. Eller när Omma varit ute på stan eller bara varit på Ica, den glädjen hon får genom att bara se andra människor, den är unik. Men nu verkar ett leende vara för tungt att bära.
Och jag kan inte göra någonting. Jag älskar min Omma och vet inte hur jag ska kunna leva utan henne här på jorden. Men jag vill inte att hon mår dåligt. Jag vet inte, jag vet ingenting, bara att jag alltid kommer älska min underbara, starka, underbara, älskade Omma, nu och för alltid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar